Thomas i Sthlm. Igen.

Jag gick in en sovfas. Nu är jag ute igen, efter att ha sovit 11h två nätter i rad, och ändå ha suttit & nickat till konstant på lektionerna. Tror att det har att göra med att jag käkat jäkligt dåligt också. Det är svårt när jag äter frukost runt kl 13, går hemifrån runt kl15 för att träffa min grupp i plugget & sen har lektioner till kl 22. Däremellan ska man helst äta något redigt & nyttigt, men det är omöjligt i den här stan. Om man tröttnat på saggig kebab finns det bara banan & kakor från kvarteraffären kvar, typ. Snabbmatskulturen är otroligt underutvecklad i den här stan, jag har hittills bara stött på tre McD i hela stan (som har 2,5 miljoner invånare), och alla ligger precis där turistströmmen är som starkast (Ramblan & Sagrada Familia). Inte för att jag diggar McD, men det visar liksom läget lite. En tysk tjej jag träffade en gång sa att det berodde på att alla fortfarande lagar & äter mat hemma. Den spanska gatumatskulturen är icke-existerande. Det kan låta verkligen fint, även om det drabbar mig när jag stapplar hemåt efter 8h utan riktig mat.

Idag har jag varit superduktig två gånger! Första gången var i plugget. Vi hade en gästföreläsare från Smart Design, han pratade om deras samarbete med HP och så. Smart verkar verkligen vara ett grymt ställe att jobba på, och jag hade redan tänkt att det vore guld om man kunde få göra typ ett litet ex-jobb där i höst. Så under hela hans föredrag satt jag & tänkte på att jag skulle gå fram efteråt & hälsa på honom & fråga lite. Få in en fot liksom. Helst hela benet. Så när han var klar & alla klappade händerna var det dags! Jag satt längst in i vid väggen i en rad av fyra pers & för att komma ut skulle jag verkligen behöva klämma mig förbi & skapa en massa stök. Jättejobbigt för en liten svensk utbytesstudent. Och medan jag satt där & våndades & handsvetten rann höll Smart-killen på att packa ihop & ge sig av. I min hjärna flög tankar som ”äsch, jag kommer ändå inte få komma till dem” eller ”jag kan mejla & säga att jag var på föreläsningen, kanske han ger mig en chans trots att han inte har en aning om vem jag är….” runt runt. Men så helt plötsligt, kom jag & tänka på vad grymmaste Stelly lärt mig för några dagar sen, när vi pratade om hur dålig jag är på att ragga. Hon sa:

”Vad vinner du på att vara blyg? Inget. Vad förlorar du på att vara blyg? Massor.”

Så jag stormade upp & trängde mig förbi & haffade honom precis när han gick förbi min bänkrad. Några snabba ord senare hade jag hans kort i handen! Så enkelt! Alla klasskamrater var så sjukt avundsjuka efteråt, haha. Det är inte på långa vägar klart, men milsvitt närmare än i morse. Ska mejla i helgen & förklara lite mer vad jag vill osv.

Den andra grejen var kanske inte lika världsomvälvande, men dock ett stort steg för Señor Konflikträdd (Miedoso de conflicto? Finns det uttrycket på spanska ens? Folket som lever med näven i luften & känslor isf kläder på kroppen.). Ok, så här: de senaste tre morgonarna har jag blivit väckt runt halv nio av att min compañero de piso Sara trippar runt i sina boots utanför min papp-tunna dörr. Fram & tillbaka, fram & tillbaka, i takt med att min irritation växer. Så idag, stärkt av mina otroliga framgångar i plugget, sa jag det till henne. För vad tjänar jag på att inte säga något? Ingenting. Vad förlorar hon på att jag säger det? Ingenting. Visst, hon tyckte det var jättejobbigt att jag har blivit väckt, men efter att jag på min knaggliga spanska övertygat henne om att det var lugnt & jag förstod att det inte var med flit så var allt frid & fröjd. Hon får hasa runt i sina tofflor i tio minuter till & jag får sova vidare. Inget mer med det. Så enkelt! Jag ska bli världens mest oblyga kille när jag kommer hem. Ska försöka i alla fall. Fast det där med att ragga kommer jag nog aldrig lära mig… Hem kommer jag förresten om ganska exakt två veckor och tio timmar. Vi ses då!